Jag Var Bara Inte Gjord För Dessa Dar
Shoe! Nu har vi kommit tillbaka från Bråvalla men ingen har tid att skriva något här på bloggen tyvär. Anton och Gustav jobbar på som vanligt medan Adrian och Ludwig har tagit på sig korttidsanställning under Storsjöcupen här i stan. Samtidigt är jag personligen är fullt upptagen med att kolla på Allram Est, C/O Segemyhr och läsa böcker i mitt fönster. Så resan då, hur gick det? Jo, på förhand var jag lite osäker på vad jag skulle vänta mig. Efter att gått upp kl5 på morgonen för att ta på sig packning frontad av 50 liter alkohol så var man ju inte jätteglad. Sedan är det ju inte jättekul att sitta och åka tåg bara. Efter det så var vi framme i Norrköping, skitvarmt, skittungt och skitmycket folk. Vi beger oss in i storstadsjungeln för att käka och handla diverse.
Sedan när vi klar i stan beger vi oss till spårvagnen som ska ta oss till Bråvalla och alla blir lite gladare eftersom nu är vi nära. Snart ska vi sätta upp tält och diverse sen kan vi ha kul. Fast kul går inte för sig, nu ska helvetet bryta sig loss. Vi ska efter spårvagnen gå i 30 minuter till själva området. Sen när vi är framme ställer vi oss i världens längsta kö. Alla är ganska lugna förutom en grupp dumjävlar som spelar skitdålig musik på sina skitdåliga högtalare. Vi lyckades så klart pricka in oss direkt bakom denna grupp. Senare efter att påsen gått sönder, man tappa en fantaflaska 500 gånger och man är hungrig och törstig så lyckas man faktiskt komma in.
Då ska vi sätta upp tältet. Men det är lugnt, vi har tränat på det här, så att så länge inga överaskningar smyger sig upp på oss ska det vara luuUUUuugnt. Så efter nån minut av att packa upp tält så märker vi då att tältpinnarna är sönder. Pinnarna har lossnat från varandra. Vi får därför lägga tangram för att snickra ihop det hela och mot all förmodan så gick det faktiskt bra hela festivalen. Så nu när vi var klar så gick vi och checkade området, käka langos (världens bästa mat) tills det blev läggdags. Vi var trötta och slitna efter den långa dagen och ville bara sova. Men ingen annan. Vi var omringad av högljudda fulla ungdomar som ville festa. Det var ganska svårt att sova men en frälsare som ingen hade trott på kom och räddade iaf mig. Något geni kom med en säckpipa och spelade mig till sömns med som ljuva tonerna av Ode To Joy. Första dagen var en riktig plåga men som tur är blev det bättre. Tack och hej, böcklingpastej
